Wheatenträffen 2007 på Merket 

Myggstiftet hade jag glömt att ta med mig (och det hade behövts!), men annars var mitt första besök på Merket en helt fantastisk upplevelse. Det myllrade av glada, vänliga människor överallt, och deras lika glada, vänliga hundar. Alla människorna trivdes förstås fint med det vackra vädret, de ändamålsenliga lokalerna, den goda maten och de vackra omgivningarna. Och för många av hundarna blev helgens höjdpunkt ett dopp i sjön efter avslutad utställning.

För mig var helgens höjdpunkt förstås själva utställningen. Jag är mycket glad över att det blivit så många anmälningar, 47 hundar fanns det i katalogen. Tolv av dessa var valpar, och här blev så småningom Virtawheat Urbane Tanita BIS-valp. Hon var synnerligen elegant och hade dessutom dagens bästa huvud och uttryck. På herrsidan hette vinnaren Vitasoft Edvin, som alltså blev BIM-valp. Detta är en flott och reslig hund, som säkert kommer att vinna mycket i framtiden. Det fanns ytterligare ett antal trevliga valpar på plats, så framtiden ser mycket ljus ut för norsk wehaten-uppfödning.

Även bland juniorerna var det en flicka som tog BIS, nämligen Patshabel’s Yri. Hon är en ganska liten och mycket feminin tik med utmärkta rörelser från sidan. En pojke från samma kennel men en annan kull, Patshabel’s Xo Zorro, blev BIM-junior. Han var lite väl mörk i färgen än så länge men pälskvalitetn såg lovande ut, och han hade liksom tiken lätta och vägvinnande rörelser.

I unghundsklasserna var det däremot dags för en pojke att vinna BIS, och denna gång var det inte bara BIS-unghund utan Virtawheats Rolls Royce tog BIS totalt! Själv brukar jag faktiskt reta mig ibland på domare som låter väldigt unga hundar vinna över äldre... men den här unga pojken hade redan tillräckligt med kropp och massa, och dessutom en alldeles utmärkt päls, med stora, blanka vågor och lockar. Och, framför allt, hade han precis den profil jag vill se hos en wheatenterrier, med kort stram rygg och hög svansansättning, en hals som är nästan lika lång som ryggen, och sedan ben av lagom längd så att hela hunden gör ett nästan kvadratiskt intryck. Dessutom hade han samma fina resning även i rörelse – en verklig topphund! BIM unghund blev en irländskpälsad tik med fin färg, Vitasoft Demeter.

Öppen klass hanhundar vanns av Aramis, en lagom stor pojke med bra proportioner. På tiksidan var öppenklass-vinnaren en annan av mina absoluta favoriter, nämligen Sita, som blev både BIS-öppen och BIM totalt. En mycket elegant tik med utmärkt resning och långa, lätta steg i rörelse. Jag hoppas att hon snart får sitt sista certifikat av en riktig domare, så att hon kan få sin välförtjänta championtitel.

Champions ja, det fanns det faktiskt ganska många anmälda, vilket jag tycker var väldigt glädjande. Det var inte lätt att placera dem eftersom allihop höll hög kvalitet. Till slut vann i alla fall Virtaweat Leo följd av Virtawheat Janko. Dessa två blev sedan tvåa och trea i bästa haneklass. Båda två har samma grundkonstruktion som kennel-kamraten Rolls Royce – alltså korta, strama ryggar, mycket hals och resning, samt fria, lätta rörelser. Leo vann över Janko på silkigare och blankare päls. Fyran i bäste haneklass blev en annan av mina favoriter, veteranen Riverdancer som visades i utmärkt form, och som hade en av dagens vackraste pälsar.

Tre fina championtikar kom också till start, och här vann den irländskpälsade Patshabel’s Ulvi. Hon är en rejäl tik med ovanligt bra förbröst och därmed också sunda rörelser. I veteranklass fanns det bara en deltagare, men hon är ju en välkänd och flott dam, Softeng’s Little Handy To Have. Hon blev också tvåa i bästa tikklass (efter öppen-klass vinnaren), medan Ulvi blev trea och Softeng’s Quinnie blev fyra.

Två uppfödarklasser ställde upp, och här vann kennel Virtawheat med fyra typlika hundar. En avelsklass kom, nämligen Ch Patshabel’s Ole Balder som visade upp sig med fyra avkomlingar av lite varierande typ men med bra kvalitet.

Det var verkligen spännande att döma era hundar, som nästan allihop var helt okända för mig. De flesta klassvinnarna var mycket bra, och i vissa klasser var det mycket kvalitet även hos de längre ner placerade hundarna. Jag såg nästan genomgående bra ögonfärg och pigment, likaså mycket bra bett hos alla hundar utom 2-3 stycken. Öronen får ni dock se upp med – de var ofta rejält stora och ibland också ganska lågt ansatta. Storleken på hundarna var överlag bra men jag såg en del hundar som var alltför lågställda för min smak – helt kvadratisk ska visserligen inte en wheaten terrier vara, men den får absolut inte bli så lång och lågställd att de börjar likna en bearded collie i proportionerna. Pälsarna var i de flesta fall helt acceptabla, och i många fall riktigt bra – både de som vara av irländsk och de som var av amerikansk typ. Jag såg bara en handfull hundar med alltför ullig päls, och dessa placerade jag ganska långt ner. I övrigt var det framför allt grundkonstruktion (överlinje, proportioner, vinklar) samt rörelser som avgjorde mina placeringar. Temperamentet och uppvisningen var på hela taget utmärkt men några hundar i de yngsta klasserna tappade ibland en placering på att de inte var tillräckligt vältränade än.

Det var också väldigt roligt att det blev så många deltagare i vårt lilla två timmars uppfödarmöte på söndagsförmiddagen. Vi pratade om en massa olika saker, och jämförde vad som pågår i Sverige och Norge. Det kom också förslag på att ordna ett gemensamt uppfödarmöte i samband med världsutställningen i Stockholm nästa år – jag hoppas detta kan bli verklighet, och så hoppas jag förstås att det kommer många norska hundar och deras uppfödare och ägare. Och själv kommer jag kanske tillbaka till Merket i framtiden – för detta måste vara en av Skandinaviens vackraste utställningsplatser. Och då ska jag komma ihåg myggstiftet! 

Hilde Nybom